Hallandsåstunneln, en del av Västkustbanan, omfattar två enkelspårstunnlar på 8600 meter vardera. Efter geologiska undersökningar påbörjades arbetet 1992 med en tunnelborrmaskin (TBM), men tekniska problem och höga vattenflöden ledde till att man 1995 övergick till konventionell borrning och sprängning. Projektet avbröts 1997 efter en giftutsläppsincident och oförmåga att hålla vattendomens gränser. För att uppnå nödvändig täthet utfördes efterinjekteringar och en betonginklädnad av vissa tunnelsträckor. Inklädnaden, med ett yttre och inre betongskal samt en plastmembran, designades för att tåla 150 meters vattentryck. En avancerad formutrustning möjliggjorde stegvis byggnation, där plastmembranet täthetstestades och skyddades med betonggjutning. Trots utmaningar uppnåddes en tät tunnel med läckage under 1 liter per minut och 100 meter tunnel. Betonginklädnaden var dock en kostsam metod med 125 000 kronor per tunnelmeter. Projektet visade att cementinjektering inte var tillräcklig vid svåra geologiska förhållanden och att tätningskrav kan leda till ökade byggkostnader. Erfarenheterna kan påverka framtida undermarksprojekt där krav på täthet och miljöskydd måste balanseras mot kostnader och genomförbarhet. Banverket utvärderade alternativa byggmetoder, inklusive en kombination av tunnelborrmaskin och prefabricerade betongelement, men höga grundvattentryck och geologiska utmaningar begränsade möjligheterna. Projektet illustrerar vikten av noggrann planering, kontinuerlig riskbedömning och anpassade byggmetoder för att hantera extrema mark- och vattenförhållanden vid storskaliga infrastrukturprojekt.
BK