Artikeln diskuterar användningen av höghastighetsfilmning för att utvärdera sprängningens förlopp, specifikt för parallellhålskilar, som används för att skapa sprickor i berget vid tunneldrivning. Metoden, som har blivit allt mer populär, ger möjlighet att noggrant studera sprängningshändelser i detalj, även om problem som rök och damm försvårar fullständig analys. I ett experiment borrades och laddades 11 parallellhålskilar i ett stenbrott utanför Oskarshamn, där höghastighetskameror med olika bildfrekvenser filmade sprängningarna. Filmerna gav insikter om detonationshastigheter och partikelförflyttningar, där hastigheter på upp till 112 m/sek uppmättes för utkastade stenpartiklar. Trots problem med rök och damm gav filmen detaljerade observationer av hur laddningarna lämnade hålen vid olika tidpunkter, vilket var användbart för att analysera effektiva fördröjningstider. En viktig observation var hur sprickorna i gnejsen påverkade fragmenteringen vid olika matningstryck. Även om den fullständiga utvärderingen fortfarande pågår, visade försöken att höghastighetsfilmning är en lovande metod för att optimera sprängningstekniker och förstå dynamiken vid sprängningar av parallellhålskilar.
BK