Fiberarmerad sprutbetong har sedan slutet av 80-talet använts för att förstärka svenska bergrum. Med några få undantag är all sprutbetong armerad med stålfiber. Detta är även situation idag trots att flertalet alternativa fibermaterial finns på marknaden. Trots att det strukturella beteendet efter uppsprickning skiljer sig åt mellan fibertyperna har forskning visat att fiber av glas, basalt och polypropylen alla kan uppfylla de idag ställda kraven på bärförmåga. En stor anledning till att alternativa fiber inte används är att det finns osäkerheter kring hur bärförmågan för fiberarmerad sprutbetong påverkas efter lång tids exponering i tunnelmiljö. Tidigare forskning har ofta fokuserat på nedbrytning av individuella fiber i lösningar med höga salthalter eller pH värde. Sprutbetongens energiupptagande förmåga efter uppsprickning beror på fibertyp och styrs av en kombination av utdragning av fibrer från betongmatrisen samt deformation och brott i fibern. För att studera förändringar i bärförmåga över tid är det därför lämpligt att utsätta fiberarmerade provkroppar för exponering i olika miljöer och därefter testa bärförmågan. Detta har studerats i ett nyligen avslutat BeFo projekt där accelererande åldringsförsök har genomförts varefter bärförmågan utvärderades med Barcelonametoden.