Motorvägstunneln i Plabutsch utanför Graz, Österrike, byggdes i två etapper med 17 års mellanrum, vilket möjliggjorde en jämförelse av teknikutvecklingen inom tunneldrivning. Det första tunnelröret, byggt under 1980-talet, drevs genom 8,5 km berg dominerat av dolomitisk kalksten och vissa sektioner av sandsten och skiffer, vilket försvårade arbetet. En pilottunnel på 10 m² användes för att förbättra prognoserna för bergförhållandena. Bergkvaliteten varierade, och svaga zoner uteslöt möjligheten att använda tunnelborrmaskin (TBM), vilket ledde till en konventionell borr- och sprängmetod. Tunneldrivningen skedde genom gallerimetoden och pallsprängning, där pallen togs ut parallellt med tunnelns längdriktning. Med två skift per dag uppnåddes en genomsnittlig framdrift på 18–20 meter per dygn. Det andra tunnelröret, påbörjat 17 år senare, använde modernare borriggar med CAN-bus styrsystem och förbättrad sprutbetongsteknik, men konventionell metod behölls. Trots tekniska förbättringar var framdriften per arbetstimme likvärdig mellan projekten, främst på grund av skärpta miljö- och säkerhetskrav. En simulering visade att det äldre tunnelröret skulle ha tagit 40 % längre tid med dagens krav. Studien belyser hur tekniska framsteg ofta balanseras av ökade regulatoriska krav, vilket begränsar möjligheten till snabbare tunnelbyggen.
BK