En bergtunnel i Stockholm borras med raiseborrningsteknik från en befintlig tunnel. Projektet har flera intressanta utmaningar. Tunneln är 100 meter lång, har en lutning på ca 5° och en kurvatur som är nära borrörets brottgräns. Styrhålet är 200 m långt och tunnelns diameter är 3,15 meter. Toleranserna på startpunkt och slutpunkt är mycket små samtidigt som grundvatten, lokal geologi, befintliga anläggningar samt tiden ska beaktas.
Vid borrning krävs mycket vatten för att spola bort borrkaxet och hålla borrkronan i gång, närmare 4000 l /min. Materialet separeras direkt vid tunnelmynningen och pumpas upp genom ett 200 m långt mediahål parallellt med tunnellinjen. Vattnet separeras uppe vid ytan och återcirkuleras.
Vid projekteringen borrades ett kärnborrhål och detta, i kombination med ingenjörsgeologisk kartering på ytberg och i pågående schakt, utgjorde förutsättningarna för de kommande tunnelarbetena. Kärnborrhålet vattenförlustmättes för dimensionering av injektering efter krav som ställts vid tillståndsansökan om vattenverksamhet. Vid kärnborrningen upptäcktes en svaghetszon och områden med ökad vattenförlust. Ett antal svaghetszoner med varierande utbredning hade även identifierats i pågående schakt. Eftersom tiden var begränsad och drivningstekniken inte medger åtgärder, som förstärkning eller injektering framför stuff, behövde dessa åtgärder utföras i förväg i möjligaste mån.