Skjuvning av bergssprickor är en kritisk felmod som i många fall därför avgör vilken belastning en berganläggning kan motstå. De skjuvmekaniska egenskaperna predikteras genom tillämpning av teoretiska modeller i kombination med data från skjuvförsök. En omdiskuterad frågeställning är om, och i så fall hur, storleken på sprickytan inverkar på de skjuvmekaniska parametrarna, den så kallade skaleffekten. I denna artikel presenteras nya rön från en omfattande experimentell studie där skaleffekten av två viktiga skjuvmekaniska parametrar studerats: skjuvhållfasthet och skjuvstyvhet. Genom att ha utfört flera skjuvförsök för varje parameterkombination, på unika provkroppar för samma material (granit), och i kontrollerad laboratoriemiljö, har osäkerheterna reducerats. Vidare har kunskapen breddats genom att försöken utförts under ej tidigare studerade kombinationer av normalspänning (5 MPa) och sprickstorlekar (21 cm2 till 1500 cm2), under randvillkoren konstant normalspänning och konstant normalstyvhet, för både naturliga och spänningsinducerade sprickor. Nya fysikaliskt baserade definitioner för skjuvhållfasthet och skjuvstyvhet presenteras tillsammans med metoder för att fastställa dessa parametrar enligt definitionerna. Vidare diskuteras effekten på skjuvstyvheten av att mäta sprickans skjuvning konventionellt med förskjutningsgivare mellan skjuvboxarna och med optik direkt över sprickan. Slutligen undersöks effekten av sprickstorlek, randvillkor och spricktyp på både skjuvhållfasthet och skjuvstyvhet statistiskt med variansanalys.