Utvecklingen av metoder för smalmalmsbrytning har blivit allt viktigare i takt med att stora gruvor blir dyrare att etablera och äldre fyndigheter med kvarlämnad malm behöver utnyttjas mer effektivt. Traditionella brytningsmetoder, som är optimerade för storskaliga operationer, är ofta olämpliga för smala, brantstående malmer eftersom den tillgängliga utrustningen kräver bredare brytningszoner än vad som är ekonomiskt försvarbart. För att möta dessa utmaningar startades 1984 ett utvecklingsprojekt inom SveDeFo, där olika brytningsmetoder och tekniska lösningar utvärderades. Projektet resulterade i rekommendationen att testa skivpallsbrytning med klenhålsteknik i Zinkgruvan, ett koncept som kombinerar hög mekaniseringsgrad med förbättrad borrprecision och skonsam sprängning. Försöksområdet valdes i en relativt ostörd del av huvudmalmen, där malmgeometrin är komplex med varierande mäktighet och distinkta malmgränser. Borrningen genomfördes med små, specialutvecklade borriggar anpassade för de trånga utrymmena, och en särskild precisionsteknik användes för att optimera hålavstånd och laddning. Skonsam sprängning visade sig vara en avgörande faktor för att minska gråbergsinblandning och bibehålla en stabil kontur, där slev-ANFO-metoden och lågintensiva emulsionssprängämnen testades med goda resultat. Genom att kombinera förbättrad borrteknik, mekaniserad laddning och avancerad mätning kunde brytningen optimeras och produktionskostnaderna sänkas. Uppföljningen av projektet visade att metoden kunde sänka gråbergsinblandningen med flera procent, vilket direkt påverkade lönsamheten genom minskad malmförlust och lägre anrikningskostnader. Slutsatsen är att skivpallsbrytning med klenhålsteknik är en lovande metod för smalmalmsfyndigheter, där anpassade maskiner och optimerade sprängtekniker gör det möjligt att bryta malm ekonomiskt även i geologiskt svårbemästrade områden.
BK