Sprängning mot losskjutna bergmassor har undersökts för att förbättra fragmenteringen och effektivisera magasinerande gruvbrytningsmetoder. Tidigare försök i Sovjetunionen visade att den bästa fragmenteringen erhölls vid ett svallutrymme på 30–40 %, medan svenska modellförsök i plexiglas initialt indikerade att 100 % svallutrymme gav bäst resultat. För att verifiera resultaten genomfördes halvskaleförsök i LKAB:s gruva i Malmberget 1982, 1983 och 1986, där pallar sprängdes mot olika svallutrymmen på 10–100 %. Resultaten visade att fragmenteringen förbättrades mest vid 40–50 % svallutrymme, vilket låg nära de sovjetiska resultaten. Vid sprängning av de första raderna var svallutrymmet för stort, vilket gav grovt styckefall, medan de sista raderna saknade tillräckligt svallutrymme, vilket också försämrade fragmenteringen. Den förbättrade fragmenteringen tros bero på att den energi som normalt går åt till att kasta berg istället omvandlas till krossningsarbete när berget redan är delvis lossprängt. Jämförelser visade att motsvarande fragmenteringsförbättring annars skulle kräva en 60 % ökning av laddningsmängden, vilket skulle vara ekonomiskt ogynnsamt. Fördelarna med denna metod inkluderar förbättrat styckefall, stöd för bergväggar och effektivare lastning. För att validera resultaten planeras fullskaliga tester i Bolidens Kristinebergsgruva, där bildanalys ska användas för att kvantifiera styckefallet. Slutsatsen är att sprängning mot losskjutna bergmassor kan bidra till mer kostnadseffektiv brytning i smala malmkroppar och vid skivpallsbrytning.
BK