Studien analyserar progressiv kollaps vid sprängning av en tio våningar hög betongbyggnad i Göteborg. Byggnaden, uppförd 1954, var 33 meter hög och vägde cirka 2800 ton ovanför sprängsnittet. Sprängningen utfördes genom att skapa ett V-format snitt i byggnadens botten, vilket ledde till en kontrollerad kollaps där strukturen föll i tre faser. Först började den övre delen rotera kring en punkt vid baksidan av snittet. Därefter övergick rörelsen i ett vertikalt fall, där byggnaden komprimerades och successivt bröts upp från botten. Slutligen kollapsade hela strukturen innan dammet från sprängningen dolde förloppet. För att dokumentera kollapsen användes hög-hastighetskameror som registrerade rörelser med upp till 800 bilder per sekund. Digital bildanalys användes för att kartlägga byggnadens acceleration, hastighet och energiförlust under kollapsen. Studien visade att rörelsen först var nära fritt fall, men att motstånd i strukturen gradvis minskade hastigheten innan den åter ökade i den sista fasen. Den totala energin i systemet minskade gradvis eftersom energi absorberades vid nedbrytningen av byggnaden. För att säkerställa en fullständig kollaps behövde den kinetiska energin vara tillräckligt hög för att övervinna strukturellt motstånd men inte så hög att den skapade farliga stötvågor eller vibrationer i omgivande byggnader. Resultaten bekräftar att en kontrollerad sprängning kräver noggranna beräkningar av belastning, energi och rörelsemönster för att uppnå en säker och effektiv rivning.
BK