Under 1990-talet ökade medvetenheten om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och transportinfrastruktur, vilket ledde till att detta årtionde ofta kallas infrastrukturens årtionde. En av de mest framträdande faktorerna var den långvariga försummelsen av investeringar i infrastrukturen, där andelen investeringar i transportsektorn sjönk från cirka 2% av BNP på 1960-talet till endast 0,5% under slutet av 1980-talet. Samtidigt ökade det internationella beroendet och behovet av att stärka Sveriges infrastruktur för att möta kraven från den gemensamma europeiska marknaden. Regeringen lovade under början av 1990-talet ökade satsningar på infrastruktur, vilket innebar en tredubbling av investeringarna till omkring 1,5% av BNP jämfört med slutet av 1980-talet. Den ekonomiska nedgången och den växande arbetslösheten ledde dessutom till att flera sysselsättningspaket för infrastruktursatsningar infördes. Vägverket la fram en inriktningsplan för perioden 1994-2003, som fokuserade på att förbättra standarden på vägnätet, utveckla transportsystemet i en miljövänlig riktning och stärka Sveriges produktion. Stora infrastruktursatsningar planerades också för storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, där flera omfattande tunnelprojekt, som tidigare varit ovanliga i Sverige, föreslogs för att möta de växande behoven och modernisera trafiksystemen.
BK